Lundamamma

Oj då. Somnade från mammagruppen. Olivia har bara sovit två timmar i stöten de senaste nätterna och nu börjar det ta ut sin rätt. Antar att det kloka ändå var att sova nu när hon sov och inte åka iväg och fika med mammorna på vårdcentralen.
Har inte haft tid att skriva så mycket den senaste tiden eftersom vi ordnat dop för lillskruttan, men nu är det avklarat och vi är mycket nöjda och glada. Egentligen förstår inte jag vad jag sysslar med på dagarna. Att ta hand om ett spädbarn borde ju inte ta så mycket tid, men det gör det. Igår tänkte jag att jag skulle bidra lite till hushållet genom att åka och handla mat på Kvantum. Det gör jag inte om. Olivia skrek hela turen och jag kom hem med två kilo godis och fem färdigrätter. Maken fick stanna på vägen hem och komplettera med allt som jag glömt. Amningshjärna!

Är just nu också väldigt irriterad på saker som inte håller, och då främst barnens kläder. Har nu två vinterjackor som båda har trasiga blixtlås. När en jacka kostar 1000:- i inköp så tycker jag att den ska hålla mer en en säson, men icke... Nu är jag på krigsstigen och ska ta mig en tur till köpcentrat för att försöka reklamera eländena. Vi får se hur det går. Går också och väntar på att våren ska komma tillbaka. Har fortfarande 7 säckar jord som ligger och väntar på att tas om hand. Var ute i snön häromdagen och försökte röja lite, men det visade sig svårt med käle i marken. Får vänta tills vi fått plusgrader igen.

Har föresten sålt barnens kläder på Tradera. Funkade urbra och jag blev en tusenlapp rikare! Kan ju behövas nu när allt bara går sönder...

Och föresten hur tror ni att man gör för att bli bjuden på bröllopet? Återkom gärna med idéer.

Igår gjorde jag något som jag sällan gör längre. Jag gick och handlade mat med alla barnen efter dagis. En rutinerad förälder vet att detta är något som bör undvikas eftersom det nästan alltid leder till konflikter. Men nöden har ingen lag, och jag tycker faktiskt att det bör fungera. Berättar redan på dagis att vi ska handla. Inget jubel precis, men uppdraget accepteras iallafall utan alltför mycket protester.

Krisen börjar på parkeringsplatsen, innan vi hunnit in på Netto. Båda killarna vill ha en egen vagn men mamma har bara en peng och behöver den till en egen vagn. Efter en del stoj ryter jag till och förklarar om det ska bråkas innan vi kommit in så struntar vi i alltihopa. Jag bestämmer mig för att använda mig av en strategi som nästan alltid fungerar. Att vara extremt tydlig! -Nu, ska vi gå in i affären och vi ska ha en stor vagn och två korgar. Där inne får Jakob köpa en yoghurt och Otto en Risifrutti. Nu går vi! Strategin fungerar. Med tydliga mål följer barnen med in utan att protestera eller slåss. Vi lyckas faktiskt handla utan att någon slänger sig på golvet eller gråter ohämat, till och med Olivia är glad. Som en extra bonus kommer en kvinna fram till mig i affären och säger: -Jag är så imponerad av dig! Tre barn, det är bra jobbat. Jag blir så paff att jag bara kommer för mig att klämma fram ett svagt tack.

Så kommer vi då fram till kassan, och alla rutinerade shoppare vet att där finns också godiset. Ska vi lyckas ta oss förbi? Ja, det lyckas nästan men på vägen har Jakob stulit en bit från lösgodiset och stoppat i munnen. Ska jag strunta i det och låtsas att det regnar? Nä, inte denna gången. -Jakob, ta ut godiset. Man får inte stjäla! Man måste betala innan man äter. Ut kommer godiset igen och med kladdiga fingrar läggs godisbiten på varubandet. Expediten stirrar på mig och jag försöker övertydligt förklara att man måste betala för sådant man tar. Expediten vill inte röra vid det halvätna godiset och jag får därför frakta över det till de andra varorna förbi kassan. Men vet ni, det fungerade. Jakob fattade att man inte bara får ta utan att man måste betala. Jag önskar att man hade orkat ta dessa fajter varje gång men man är ju bara människa-och till råga på allt en som bara sover två timmar i stöten.

Vi lämnar affären i harmoni- ja, kanske inte riktigt, men iallafall under ordnade former.

Hade tid över  (nä, det hade jag egentligen inte) och åkte till Borgeby Kids and Friends för att hitta en klänning till Olivias dop på söndag. Fantastiska små skapelser fanns det, men istället för att ägna mig åt det som jag tänkt mig så kunde jag inte hålla mig från att prova lite av vårens Odd Mollysar.

Provade och provad medan Olivia sov.  Kom till sist till en tunika som jag provat innan. Den är så jättesöt men jag har inte kunnat bestämma mig för vilken storlek som passar. Jag provar den ännu en gång och den sitter som gjuten. Har nästan bestämt mig för att satsa på den när jag inser att jag inte kan få den av mig. Hur jag än vrider och vänder så går den inte att få över huvudet. Jag väntar en stund och försöker igen. Nä, det går inte. Känner hur svetten rinner vilket inte precis gör det lättare att få av sig skapelsen. Försöker få av den genom att ändra vinkeln på mina armar, men nej. Inget funkar och jag upptäcker att jag inte är någon Huddini precis.

Tänker att snart måste någon komma och fråga hur det går. Men, nej ingen kommer. Efter en kvart känner jag att nu håller jag på att få panik och tar mod till mig och går genom hela affären bort till kassan och förklarar min angelägenhet. Som tur är lyckas vi tillsammans ganska lätt få av åbäket, och med en viss humor konstaterar expediten att den verkar inte riktigt vara gjord för mig. Nä, jag tror inte det heller...Så kan man också spara pengar.

Har spenderat en hektisk helg med min familj. Känner mig nu helt utpumpad och har en vecka på mig att återfå krafterna. Med din familj undrar ni nu? Menar du släkten? Nä, jag menar min man och mina barn. Full rulle från morgon till kväll.

I lördags lyckades familjen försova sig. Försova sig gör inte barnfamiljer för vi är ju uppe med tuppen, men på något märkligt sätt så hade min man lyckats somna i soffan medan barnen såg på barnkanalen och jag sov min skönhetssömn med Olivia på ovanvåningen. Fem i halv tio vaknar jag med ett ryck och inser att hela familjen ska vara på ett barnkalas på Build-a-bear kl. 10. Ingen är påklädd eller har ätit frukost. Shit!

Snabbt tas ett beslut att skicka 5-åringen till grannen som ska på samma kalas, medan vi försöker kommer efter så fort som möjligt. Stressigt värre, men den som egentligen var bjuden på kalaset kom iallafall iväg. En timme senare åker vi andra till Malmö och ansluter i affären där kalaset hålls. Påminn mig om att inte åka till en nalleverkstad med tre barn igen! Olivia var varm och grät, Jakob förälskade sig i en koalabjörn och Otto fick ett sammanbrott när han inte fick en militärutstyrsel till sin nyinskaffade björn. Ännu en timme senare, och 300:- fattigare, lämnar vi shopen under hyfsat samlade former. Otto förstår visserligen fortfarande inte varför han inte kunde få skridskor till sin nalle, men är ganska nöjd med tröjan och kepsen. Två enorma lådor ska nu fraktas ut i bilen tillsammans med tre barn och en barnvagn. Kul! På vägen ut tar vi svängen om Po.P för att killarna ska välja färg på vårjackorna. Jag tar barnen och mannen går för att köpa lite stärkande kaffe. Inne på Po.P kommer så de förlösande orden. Mamma, jag måste kissa! Nä, inte nu tänker jag. Men, visst. Ut ur butiken, letar efter toa, inser att den är på andra våningen. Ingen hiss i närheten! Nu börjar stressen göra sig gällande. Vet att det inte är många minuter man har att spela på med kissnödiga barn. Hittar mannen i kaffekön och lämnar Olivia till honom. Ser McDonalds och smiter in för att låna toa. Kö!!! Står i kön ett tag, inget händer. Jakob gnäller att nu kommer kisset. Nä, inte än ryter jag som den pedagogiska mor jag är. Ser att man måste stoppa en femma i låset till toan när vi kommer fram. Jag har ingen plånbok för den ligger i vagnen. Kvinnan framför mig upplyser om att om man inte låser så behöver man inte betala. Jag tänkare att låsa det behöver vi inte, och står kvar i kön. Efter minuter som verkar som timmar öppnas äntligen dörren och kvinnan före oss i kön låter oss gå före henne. Otto säger: -Mamma, man måste betala. Nä, säger jag och föser ungarna in på toa. Plötsligt blir det kolmörkt. Tydligen får man inte heller ljus om man inte betalar. Jag puttar upp dörren samtidigt som jag försöker sätta Jakob på toan. -Mamma, jag kan inte kissa om jag inte ser, gnäller barnet. Jo då, det kan du visst. Otto öppnar dörren lite till och säger förnuftigt.-Man måste faktiskt betala om man ska gå på toa. Jag hör hur det fnissas i kön utanför men tänker att nöden har faktiskt ingen lag. Kissar båda barnen snabbt och tänker att lycka måste vara två nykissade barn på McDonalds. Och tänka sig jag har ju sparat 10kr till familjen. Hoppas att McDonalds kan klara förlusten. Tänk om alla skulle göra så här!

Efter mycket om och men, och utan fler affärsbesök, lämnar vi Malmö. Nästa gång vi ska hit så ska vi har kissat innan...och ställt väckarklockan.

                                                                                 


Jag älskar min man men han har en liten udda strategi på morgonen. Han går upp med barnen på morgonen, något som jag är oändligt tacksam för eftersom jag då kan sova lite extra efter alla nattmål, men efter att han har gått upp verkar det inte hända något alls. Från uppgång och fram tills dess att barnen kommer till dagis går det minst två timmar. Idag tog jag barnen på morgonen för att mannen var tvungen att vara på ett möte kvart i sju. Kvart i åtta visste jag inte vad vi skulle göra mer. Då var alla påklädda och hade ätit. Funderade starkt på att köra iväg dem till dagis men eftersom Hans hade lovat att komma hem och säga hejdå till Jakob så vågade jag inte trotsa treåringen. En sådan fadäs och hela helgen kan vara förstörd.

Men nu när jag sitter här så funderar jag på vad mannen egentligen gör på morgonen. Han måste vara mycket bättre på att ta det lugnt än jag är. Jag gör allt i ett rasande tempo så att vi blir klara snabbt och ingen hinner börja bråka. Visst svettas jag på kuppen, men det är sååå skönt när jag är klar.

Jag har vissa misstankar om extrasömn i soffan framför Barnkanalen och samtal med jobbet, men än har jag inte fått det bekräftat...

Har varit på träff med föräldragruppen. Visst är det roligt att vi kallar det föräldragrupp trots att alla som deltar är kvinnor. Mammagrupp hade ju varit diskriminerande mot männen. Nä, jag tycker egentligen att det är bra att det kallas föräldragrupp. Allt som leder till ökad jämställdhet måste premieras. Nu var det då inte det jag tänkte skriva om utan känslan av att vara den enda mamman med tre barn i gruppen.

Jag kommer in i vårdcentralens konferensrum som sista mamman bland 10-12 andra. Rummet är fullt med spädbarn som ligger på golvet på en filt mitt i rummet. Jag sliter upp Olivia ur babyskyddet och placerar henne brevid en likartad individ som just kräkts upp sin mjölkfrukost. Olivia är helt facinerad av de andra bebisarna och jag inser att hon nog bara träffat stora barn innan. Annat var det när man fick sitt första...

Vi börjar med att presentera oss och våra barn. När det är min tur gör jag likadant men BVC-sköterskan är inte nöjd. Ja, och du har fler barn eller hur, säger hon uppmuntrande. Ja visst, två killar har jag. Inser att de andra mammorna inte har några syskon till sina spädisar, ja förutom en som har en treåring hemma. När de andra inser att jag har tre barn förändras jämvikten i gruppen. Plötsligt blir jag en föräldraexpert och alfahona i flocken. BVC-sköterskan går igenom olika sorters mediciner man kan ge sina små telingar och när hon frågar om någon använt några, eller råkat ut för några sjukdomar tidigare tittar flocken på mig. Jag förväntas tydligen känna till detta. Ja, det gör jag ju också och får möjlighet att brilljera kring kräksjukor, influensa och svinkoppor. När samtalet kommer in på ammning drar jag mig tillbaka, men har svårt att slingra mig från direkta frågor. Vill inte framstå som expert på barns föda, och framförallt inte på amning. Jag gillar nämligen inte att amma! Jag gör det, men jag känner mig inte särskilt bekväm och jag hatar den ständiga lukten av sur mjölk. Men varför ammar du då, undrar du säker nu? För att det är så fantastiskt praktiskt blir mitt ärliga svar. Jag vet vad som väntar med nappflaskor, burkmat och pulvergröt och så länge Olivia är nöjd kommer jag att fortsätta amma trots min obekvämhet. Men DETTA är jag inte redo att dela med mig av till gruppen av nyblivna mammor. När en av mammorna tittar på mig och frågar hur man egentligen orkar ha tre barn svarar jag att jag faktiskt trodde att det skulle vara mycket värre än det är. Kvinnan undrar om jag har någon tid alls för killarna eftersom ett spädbarn tar så mycket tid. Som en riktig besserwisser upplyser jag henne, naturligtvis på ett glatt och trevligt sätt, att Olivia tar faktiskt nästan ingen tid alls. Hon är ju nöjd bara hon får vara med. Annat är det med killarna, de måste ju ha hjälp med nästan allt, och det de inte behöver hjälp med måste man ändå övervaka, och till råga på allt så sover de inte middag längre. I kvinnans ögon ser jag hur hon inser att lillkotten i hennes famn inte kommer att kräva mindre av henne när hon klarar mer, utan att ju större hon blir ju mer måste man engagera sig.

Som den alfahona jag är lämnar jag gruppen sist med en något ovanlig känsla av att andra ser mig på ett helt annat sätt än jag ser mig själv. En föräldraexpert, jag?

I rabatten har de första snödropparna tittat fram. Familjen har varit och köpt rabattjord och täckbark, och jag har varit i Malmö och spanat vårjacka. Vad hände? Snökaos i Skåne!

Intressant är dock att notera att bara det faller några fjuttiga centimeter så blir det kaos. Bilar kör av vägen, tanter ramlar på gatorna och pulkorna tar slut på COOP. Tur att vi som skåningar inte bor i norrland. Det hade ju aldrig gått.

I protest mot vädrets makter tänker jag nu fortsätta min jackshopping på nätet istället. Har kommit på att det är mycket billigare att köpa Barbour från England än i Sverige nu när punder fallit i pris. Ska se om jag kan göra ett kap innan det är dags för en kaotisk hämtning på dagis. Hoppas Jakob har glömt att jag lovade att leta efter hans vattenflaska imorse för dem kan jag inte hitta. Med treåringar i huset är alla sådana nederlag en potentiell katastrof... Ja, räntan har i alla fall gått ner idag-hoppas nu att bolånen följer med bara.

                                               

Känner att jag måste dela med mig av en intressant upplevelse. Samtidigt som jag försökte planera hela familjens Åreresa lyckades vi få influensa. Ja, inte bara vi naturligtvis utan som det kom att visa sig halva skåne samtidigt. Som rutinerad småbarns mor så blir jag inte längre särskilt oroad över feber, snuva och hosta-det känns istället som ett ganska naturligt tillstånd för familjen under vinterhalvåret-men denna gång var annorlunda. Nu har vi Olivia 11 veckor gammal...På familjens tredje sjukdag får Olivia feber. Spädbarn får inte feber enligt sjukvårdsupplysningen. Ja, nu har hon då feber. Kan man ge henne panodil? Nej, säger sjukvårdsupplysningen. Ni måste åka till barnakuten, är rådet vi får. Ringer barnakuten i Lund. Får inte prata med någon, men möjlighet att boka en telefontid. Försöker göra så. Klockan är 10 på förmiddagen, får första lediga tid klockan 22 på kvällen. Ska jag ta ungen och åka upp? Nä, det gör jag inte. Får istället hjälp av en granne som konsulterar sin far som är BVC-läkare på annan ort. Ge henne Panodil och avvakta, är rådet nu.

Olivia repar sig, men får sedan feber två dagar senare igen. Nu är det dock inte helg längre och glad ihågen försöker jag boka tid på vårdcentralen. Nä, det gick inte heller. För det första har de fullt och för det andra tar det inte emot sjuka spädbarn. Åk till akuten är sköterskans råd. Försöker prata med akuten igen. Första lediga tid är 8h senare-vill vi boka den? Ringer en privat barnläkarmottagning. De är på lunch. Väntar. Ringer igen och sitter i telefonkö i 40 nummer. Får prata med en sköterska som tyvärr inte har några tider, men som absolut inte tycker att vi ska åka till akuten med en så liten baby. Vilka sjukdomar kommer hon då att få? Hon ber oss avvakta hemma och ge panodil. Får hon svårt att andas ska vi åka direkt-ibland är det skönt att bo två minuter från sjukhuset. Dagen efter är Olivia feberfri och sjukhusbesöket avstyrt.

Men, ska det verkligen vara så här. Ska man skickas runt, inte få komma till och framför allt inte få prata med någon som vet. Och hur kan det komma sig att vi har vårdcentraler som inte tar emot samma barn som de väger och mäter när de blir sjuka.

                                                                                          

Vi har precis kommit hem från Åre där vi spenderat en kaotisk men fantastisk vecka i backarna. Jag som är uppväxt i Lund är ju inte precis snövan, men min man älskar skidåkning och med lite hjälp från svärföräldrar, svägerskor och svågrar bar det av norrut.

Att planera en skidresa med tre barn under sex år visade sig inte vara det lättaste. Man kan börja med att undrar hur man  tar man sig till Åre på bästa sätt? Ska vi flyga, ta tåget, eller kanske köra själv? Och kan egentligen en tre månaders baby sitta 14h i sin bilbarnstol-tveksamt, eller hur?

Det fick bli tåg. Har ni försökt boka biljett till tåget någon gång? Antagligen, men många har inte försökt boka nattåg till Åre med tre barn. Det är nästan omöjligt att göra på rätt sätt. I instruktionerna på nätet står att man ska boka in alla barnen, även spädbarn. Men då fick vi inte plats i kupén... Det var bara att börja om igen. Tog bort spädbarnet, fick betala fullpris för två tomma liggplatser istället. Bestämde mig för att ringa bokningen. Fick vänta i tjugo minuter i kö, och under tiden vaknade naturligtvis Olivia och ville ha mat. Hinner stoppa in bröstet i munnen på henne precis innan en vänlig man på SJ svarar. Förklarar mitt ärende och dividerar lite fram och tillbaka om  tågtider och bokningsanvisningar. Olivia sätter i halsen och bestämmer sig för att kaskadkräkas över mig, telefonen och soffan. Jag avslutar samtalet med SJ utan biljetter, men totalt dyblöt av babykräk.

Nytt försök dagen efter, nu med de stora killarna sovande, och Hans som backup till Olivia. Lyckas efter ett tag boka en sovvagnskupé till Åre, men endast liggvagn hem. Begär ombokningsbara biljetter ifall vi ändrar oss, får kräksjuka eller influensa.

Biljetterna kommer med post, svindyra, eftersom vi bokat så sent. Inser att vi måste boka om hemresan eftersom stugan i Åre inte har tillräckligt med sängplatser fredag till lördag för alla i släkten som ska delta. Ringer SJ och vill boka om. Går inte eftersom biljetterna redan skickats. Jag måste ner på stan och lämna in biljetten innan jag kan få en ny. Okej, inga problem. Det kan jag göra dagen efter när jag inte har något för mig. Trodde jag ja. Dagen efter har Jakob, min 3 åring feber, och vi kan inte gå någonstans. Dagen efter är mannen också sjuk...och ett par dagar senare också Olivia och min 5-åring Otto. Biljetten blir inte ombokad förrän i veckan efter när Hans får följa med till stationen och vakta barn i bilen.

Jag anländer till stationen i Lund där allt är lugnt och fridfullt. Det gäller att ta vara på alla lugna platser när man har tre små barn... Det går bra att meditera på en centralstation när inget annat står till hands. Mitt lugn byts dock ganska snabbt ut till irritation när det visar sig att könummersystemet inte rör på sig alls. Ett nummer var tionde minut. Ringer mannen i bilen och undrar hur det går. Han meddelar att han behöver mer pengar till p-automaten om det tar mer än 15 minuter till. En arg p-vakt cirkulerar runt stationen.

Efter 15 minuter till är det min tur, funderar på om jag hinner ut med mer pengar, men tänker att jag måste fixa biljetten först. Vet att Olivia behöver äta strax. Sj-mannen är totalt humorbefriad. Suckar när han tittar på mina biljetter, och förklarar att datorn är sönder så det kan ta ett tag. Känner att jag börjar svettas...Sj-mannen suckar igen och frågar varför jag bokat så konstigt. Helt fel, enligt honom. Jag svarar att det är SJ som bokat, inte jag. Han frågar hur gamla barnen är och jag upplyser honom. Jaha, då var det visst rätt ändå. Tack och lov, tänker jag. Han vill ha 500:- i avgift för att jag bokar om trots att biljetten på fredagen är billigare. Tydligen får man inte använda hela beloppet på biljetten...Jag tar fram mitt visakort och betalar. Mobilen ringer, p-vakten närmar sig och pengarna är slut. Sj-mannen får inte rätt på kortet, vill dra 4000:- istället för 500:-Försöker flera gånger, inget funkar. Jag svettas...Sj-mannen förklarar att jag får betala hela biljetten en gång till. Okej, när får jag tillbaka pengarna då frågar jag? Inte vet jag svarar SJ-mannen. Jag svettas  och känner att jag inte har något val. Betalar hela biljetten för andra gången-hoppas att jag får tillbaka pengarna någon gång. SJ-mannen tittar på slippen- och utbrister- "Det är klar att detta inte funkar, du betalar ju med ett annat kort" Jag rycker åt mig biljetten och väser med spända käkar- "Du kunde ju ha sagt att man var tvungen att använda samma kort som vid första köpet iså fall. Svettandes återvänder jag till bilen där man och barn nu suttit i 1h. Upptäcker att Olivia fått feber igen. Är iallafall glad att jag äntligen har rätt biljetter...