Jag, en besserwissermamma?
Har varit på träff med föräldragruppen. Visst är det roligt att vi kallar det föräldragrupp trots att alla som deltar är kvinnor. Mammagrupp hade ju varit diskriminerande mot männen. Nä, jag tycker egentligen att det är bra att det kallas föräldragrupp. Allt som leder till ökad jämställdhet måste premieras. Nu var det då inte det jag tänkte skriva om utan känslan av att vara den enda mamman med tre barn i gruppen.
Jag kommer in i vårdcentralens konferensrum som sista mamman bland 10-12 andra. Rummet är fullt med spädbarn som ligger på golvet på en filt mitt i rummet. Jag sliter upp Olivia ur babyskyddet och placerar henne brevid en likartad individ som just kräkts upp sin mjölkfrukost. Olivia är helt facinerad av de andra bebisarna och jag inser att hon nog bara träffat stora barn innan. Annat var det när man fick sitt första...
Vi börjar med att presentera oss och våra barn. När det är min tur gör jag likadant men BVC-sköterskan är inte nöjd. Ja, och du har fler barn eller hur, säger hon uppmuntrande. Ja visst, två killar har jag. Inser att de andra mammorna inte har några syskon till sina spädisar, ja förutom en som har en treåring hemma. När de andra inser att jag har tre barn förändras jämvikten i gruppen. Plötsligt blir jag en föräldraexpert och alfahona i flocken. BVC-sköterskan går igenom olika sorters mediciner man kan ge sina små telingar och när hon frågar om någon använt några, eller råkat ut för några sjukdomar tidigare tittar flocken på mig. Jag förväntas tydligen känna till detta. Ja, det gör jag ju också och får möjlighet att brilljera kring kräksjukor, influensa och svinkoppor. När samtalet kommer in på ammning drar jag mig tillbaka, men har svårt att slingra mig från direkta frågor. Vill inte framstå som expert på barns föda, och framförallt inte på amning. Jag gillar nämligen inte att amma! Jag gör det, men jag känner mig inte särskilt bekväm och jag hatar den ständiga lukten av sur mjölk. Men varför ammar du då, undrar du säker nu? För att det är så fantastiskt praktiskt blir mitt ärliga svar. Jag vet vad som väntar med nappflaskor, burkmat och pulvergröt och så länge Olivia är nöjd kommer jag att fortsätta amma trots min obekvämhet. Men DETTA är jag inte redo att dela med mig av till gruppen av nyblivna mammor. När en av mammorna tittar på mig och frågar hur man egentligen orkar ha tre barn svarar jag att jag faktiskt trodde att det skulle vara mycket värre än det är. Kvinnan undrar om jag har någon tid alls för killarna eftersom ett spädbarn tar så mycket tid. Som en riktig besserwisser upplyser jag henne, naturligtvis på ett glatt och trevligt sätt, att Olivia tar faktiskt nästan ingen tid alls. Hon är ju nöjd bara hon får vara med. Annat är det med killarna, de måste ju ha hjälp med nästan allt, och det de inte behöver hjälp med måste man ändå övervaka, och till råga på allt så sover de inte middag längre. I kvinnans ögon ser jag hur hon inser att lillkotten i hennes famn inte kommer att kräva mindre av henne när hon klarar mer, utan att ju större hon blir ju mer måste man engagera sig.
Som den alfahona jag är lämnar jag gruppen sist med en något ovanlig känsla av att andra ser mig på ett helt annat sätt än jag ser mig själv. En föräldraexpert, jag?
Jag kommer in i vårdcentralens konferensrum som sista mamman bland 10-12 andra. Rummet är fullt med spädbarn som ligger på golvet på en filt mitt i rummet. Jag sliter upp Olivia ur babyskyddet och placerar henne brevid en likartad individ som just kräkts upp sin mjölkfrukost. Olivia är helt facinerad av de andra bebisarna och jag inser att hon nog bara träffat stora barn innan. Annat var det när man fick sitt första...
Vi börjar med att presentera oss och våra barn. När det är min tur gör jag likadant men BVC-sköterskan är inte nöjd. Ja, och du har fler barn eller hur, säger hon uppmuntrande. Ja visst, två killar har jag. Inser att de andra mammorna inte har några syskon till sina spädisar, ja förutom en som har en treåring hemma. När de andra inser att jag har tre barn förändras jämvikten i gruppen. Plötsligt blir jag en föräldraexpert och alfahona i flocken. BVC-sköterskan går igenom olika sorters mediciner man kan ge sina små telingar och när hon frågar om någon använt några, eller råkat ut för några sjukdomar tidigare tittar flocken på mig. Jag förväntas tydligen känna till detta. Ja, det gör jag ju också och får möjlighet att brilljera kring kräksjukor, influensa och svinkoppor. När samtalet kommer in på ammning drar jag mig tillbaka, men har svårt att slingra mig från direkta frågor. Vill inte framstå som expert på barns föda, och framförallt inte på amning. Jag gillar nämligen inte att amma! Jag gör det, men jag känner mig inte särskilt bekväm och jag hatar den ständiga lukten av sur mjölk. Men varför ammar du då, undrar du säker nu? För att det är så fantastiskt praktiskt blir mitt ärliga svar. Jag vet vad som väntar med nappflaskor, burkmat och pulvergröt och så länge Olivia är nöjd kommer jag att fortsätta amma trots min obekvämhet. Men DETTA är jag inte redo att dela med mig av till gruppen av nyblivna mammor. När en av mammorna tittar på mig och frågar hur man egentligen orkar ha tre barn svarar jag att jag faktiskt trodde att det skulle vara mycket värre än det är. Kvinnan undrar om jag har någon tid alls för killarna eftersom ett spädbarn tar så mycket tid. Som en riktig besserwisser upplyser jag henne, naturligtvis på ett glatt och trevligt sätt, att Olivia tar faktiskt nästan ingen tid alls. Hon är ju nöjd bara hon får vara med. Annat är det med killarna, de måste ju ha hjälp med nästan allt, och det de inte behöver hjälp med måste man ändå övervaka, och till råga på allt så sover de inte middag längre. I kvinnans ögon ser jag hur hon inser att lillkotten i hennes famn inte kommer att kräva mindre av henne när hon klarar mer, utan att ju större hon blir ju mer måste man engagera sig.
Som den alfahona jag är lämnar jag gruppen sist med en något ovanlig känsla av att andra ser mig på ett helt annat sätt än jag ser mig själv. En föräldraexpert, jag?
Kommentarer
Trackback
