-Jag är så imponerad av dig! Tre barn, det är bra jobbat.
Igår gjorde jag något som jag sällan gör längre. Jag gick och handlade mat med alla barnen efter dagis. En rutinerad förälder vet att detta är något som bör undvikas eftersom det nästan alltid leder till konflikter. Men nöden har ingen lag, och jag tycker faktiskt att det bör fungera. Berättar redan på dagis att vi ska handla. Inget jubel precis, men uppdraget accepteras iallafall utan alltför mycket protester.
Krisen börjar på parkeringsplatsen, innan vi hunnit in på Netto. Båda killarna vill ha en egen vagn men mamma har bara en peng och behöver den till en egen vagn. Efter en del stoj ryter jag till och förklarar om det ska bråkas innan vi kommit in så struntar vi i alltihopa. Jag bestämmer mig för att använda mig av en strategi som nästan alltid fungerar. Att vara extremt tydlig! -Nu, ska vi gå in i affären och vi ska ha en stor vagn och två korgar. Där inne får Jakob köpa en yoghurt och Otto en Risifrutti. Nu går vi! Strategin fungerar. Med tydliga mål följer barnen med in utan att protestera eller slåss. Vi lyckas faktiskt handla utan att någon slänger sig på golvet eller gråter ohämat, till och med Olivia är glad. Som en extra bonus kommer en kvinna fram till mig i affären och säger: -Jag är så imponerad av dig! Tre barn, det är bra jobbat. Jag blir så paff att jag bara kommer för mig att klämma fram ett svagt tack.
Så kommer vi då fram till kassan, och alla rutinerade shoppare vet att där finns också godiset. Ska vi lyckas ta oss förbi? Ja, det lyckas nästan men på vägen har Jakob stulit en bit från lösgodiset och stoppat i munnen. Ska jag strunta i det och låtsas att det regnar? Nä, inte denna gången. -Jakob, ta ut godiset. Man får inte stjäla! Man måste betala innan man äter. Ut kommer godiset igen och med kladdiga fingrar läggs godisbiten på varubandet. Expediten stirrar på mig och jag försöker övertydligt förklara att man måste betala för sådant man tar. Expediten vill inte röra vid det halvätna godiset och jag får därför frakta över det till de andra varorna förbi kassan. Men vet ni, det fungerade. Jakob fattade att man inte bara får ta utan att man måste betala. Jag önskar att man hade orkat ta dessa fajter varje gång men man är ju bara människa-och till råga på allt en som bara sover två timmar i stöten.
Vi lämnar affären i harmoni- ja, kanske inte riktigt, men iallafall under ordnade former.
Krisen börjar på parkeringsplatsen, innan vi hunnit in på Netto. Båda killarna vill ha en egen vagn men mamma har bara en peng och behöver den till en egen vagn. Efter en del stoj ryter jag till och förklarar om det ska bråkas innan vi kommit in så struntar vi i alltihopa. Jag bestämmer mig för att använda mig av en strategi som nästan alltid fungerar. Att vara extremt tydlig! -Nu, ska vi gå in i affären och vi ska ha en stor vagn och två korgar. Där inne får Jakob köpa en yoghurt och Otto en Risifrutti. Nu går vi! Strategin fungerar. Med tydliga mål följer barnen med in utan att protestera eller slåss. Vi lyckas faktiskt handla utan att någon slänger sig på golvet eller gråter ohämat, till och med Olivia är glad. Som en extra bonus kommer en kvinna fram till mig i affären och säger: -Jag är så imponerad av dig! Tre barn, det är bra jobbat. Jag blir så paff att jag bara kommer för mig att klämma fram ett svagt tack.
Så kommer vi då fram till kassan, och alla rutinerade shoppare vet att där finns också godiset. Ska vi lyckas ta oss förbi? Ja, det lyckas nästan men på vägen har Jakob stulit en bit från lösgodiset och stoppat i munnen. Ska jag strunta i det och låtsas att det regnar? Nä, inte denna gången. -Jakob, ta ut godiset. Man får inte stjäla! Man måste betala innan man äter. Ut kommer godiset igen och med kladdiga fingrar läggs godisbiten på varubandet. Expediten stirrar på mig och jag försöker övertydligt förklara att man måste betala för sådant man tar. Expediten vill inte röra vid det halvätna godiset och jag får därför frakta över det till de andra varorna förbi kassan. Men vet ni, det fungerade. Jakob fattade att man inte bara får ta utan att man måste betala. Jag önskar att man hade orkat ta dessa fajter varje gång men man är ju bara människa-och till råga på allt en som bara sover två timmar i stöten.
Vi lämnar affären i harmoni- ja, kanske inte riktigt, men iallafall under ordnade former.
Kommentarer
Trackback
