Lundamamma

Nu har vi återvänt från Stockholm och vår minisemseter med barnen. Stockholm är faktiskt en fantastisk stad på många vis, särskilt på sommaren. Vackert, varmt och ganska dyrt kan man sammanfatta semstern med. Barnen har verkligen haft superkul, och till sina föräldrars stora missnöje inte gått och lagt sig före elva en endaste kväll. Gissa om vi var trötta när vi igår körde alla milen till skåne igen.

Så vad har vi då gjort? Ja, hur roar man sig med tre barn under 6 år i vår vackra huvudstad? Man ser till att bo i en lagom stor lägenhet (Tack, till våra vänner på Sturegatan som upplät sin boning till oss när de själva var i skärgården) så att man slipper trängas allt för mycket när temperaturen närmar sig trettio. Naturligtvis slutade det ändå med att alla sov i samma rum eftersom barnen tyckte det var läskigt att vara borta.

Innan vi åkte hade vi tänkt oss att besöka Skansen och Vasamuseet, men planerna ändrades något när vi första dagen såg att det skulle regna. Junibacken på Djurgården blev istället målet för dagen, och efter det skulle vi besöka Vasa. Dessa två ligger brevid varandra så det borde vara görbart utan för mycket besvär. Sagt och gjort, planerna spikade. Efter skrik, bråk och skratt manövererades hela familjen ut i storstan och in i bilen. Alla spänns fast, och GPSen startas för att vi ska få en adekvat vägbeskrivning. Maken pillar på apparten en stund, tittar sedan upp och säger:-Vet du, jag tror det är närmre att gå. Det är bara 1,3 km till Junibacken. Men, miljöbovar som vi är bestämmer vi oss för att köra dit i alla fall eftersom vi helt enkelt inte orkar lasta ut ungarna igen. Trots att Stockholm vimmlar av turister så hittar vi faktiskt en parkeringsplats utan för mycket vånda. Men sen börjar eländet...




Kön till Junibacken ringlar långt utanför huset, och vi försöker övertyga barnen om att vi borde ta Vasa först. Nä, det går naturligtvis inte. Vi köar därför sedan i över en timme för att komma in, betalar nästan 500:- och sedan köar vi för att ta oss in till utställningarna. Det är så tjockt med folk inne att man som förälder omöjligt kan ha uppsikt över sina egna ungar. Vi bestämmer oss därför för att evakuera till en annan del av utställningen, till Villa Villerkula. Men där är naturligtvis inte Pippi hemma och barnen förlorar snart intresset. Eftersom halva nöjet med Junibacken är deras sagotåg genom Astrids berättelser så bestämmer vi oss för att äta lite innan vi helt ger upp. Vår tågtid är nämligen 13:30 och klockan är bara 11:50. Vi köar till restaurangen, äter och försöker sedan förklara för treåringen att man inte själv får bestämma när man får åka tåget. Efter ganska mycket gnäll är det så äntligen dags för tågfärden, men det är inte bara vi som ska åka, utan också ett par hundra till. Det visar sig alltså att vår tågtid inte alls är en tågtid, utan en tid när det är dags att köa för att få åka tåget. Vi köar till 14:30, över en timme, för en tågfärd på 11 minuter. När klockan så närmar sig tre och tåget kommit i mål lämnar vi Junibacken. Alla ganska trötta, och jag ganska missnöjd. Vi tittar bort mot Vasa, men när vi ser kön som ringlar utanför bestämmer vi oss för att ta oss tillbaka till vår lägenhet för att byta om och istället åka ut i skärgården. Nä, usch för Junibacken. Det är fantastiskt uppbyggt och väldigt detaljrikt, men tänk på ungarna! Barn kan inte köa i timmar för att sedan inte få träffa varken Pippi, Emil eller för den delen några andra karaktärer. Det är andra gången vi är där och upplever samma sak. Korta köerna, släpp inte in så mycket folk åt gången och skaffa lite underhållning åt oss som trots allt står där och väntar.


                                                                  

Nu låter det som att vi inte alls hade det bra. Det hade vi. Dagen efter gick vi till Djurgården och trots en massiv kö kom vi på bara några minuter in på Vasamuseet. Där spenderade vi sedan några spännande timmar, och de visade sig också ha en nästan tom restaurang till humana priser, vilket vi uppskattade. Vasa var jättebra, bäst för 6 åringen, men helt okej även för Jakob, men ännu bättre var Slottet och Livrustkammaren. Där hade man verkligen jobbat med att göra en upplevelse även för små barn. Lite större barn kan gå en visning med bandspelare i öronen, men våra fick istället en sylåda med miljoner av små prylar att ta med sig in bland rustningar och vapen. Vid utvalda delar fanns slottsmöss utplacerade. Genom oss berättade de berättelser om vad som fanns i montrarna och barnen fick leta efter saker i sylådan som hade varit bra att ha förr eller som på olika sätt bekräftade historien. Det blev som en skattjakt som både tre och sexåringen uppskattade. Olivia, nu åtta månader, var dock så där road och fick bara delta under en kort stund. Spädbarn som skriker i rum med golv och väggar i sten har nämligen en tendens att bli lite störiga för andra besökare. Som tips kan jag också säga att Humlegården har en fantastiskt lekplats för barn som suttit 8h i bilen. Här kan man verkligen springa av sig.