Lundamamma

Att leva med barn är fantastikt nästan alltid, men det är också nästan alltid oerhört energikrävande. A och O är att vara utvilad och inte stressad för då orkar man med. Tyvärr är småbarnsföräldrar alltid stressade och nästan aldrig utvilade.

Häromdagen åt hela familjen middag ihop i köket men alla var lite trötta och griniga. Värst var naturligtvis treåringen som inte kunde äta något, utan bara skrika, eftersom han var jättetrött efter en dagisutflykt. Efter flera försök att lugna ner honom bestämde de otäcka föräldrarna att han skulle gå och lägga sig. Maken går upp med honom och i köket blir det lugnt. Jag och femåringen har riktigt trevligt ett tag ända till vi uppifrån hör en ett tjut och någon som slår i dörren, följt av illvrål. Jakob och maken har drabbat samman om sänggåendet. I köket har vi nästan ätit klart och jag inser att jag måste upp och avlösa Hans med sonen ett tag. Säger till Otto att han kan gå och titta på Bolibompa för jag måste ta hand om lillebror. Otto tittar på mig och säger med glimt i ögat:- Lycka Till! Jag utbrister i ett gapskrat och Otto ser lite förvånad ut och säger: Mamma, när säger man egentligen Lycka Till? Ja, det är nog inte alltid så lätt att vara varken förälder eller barn.